Olsson M. Herren skall strida för er  // Nordisk östmission. – Mars 2006. – Nr.1. – 45.-47.

”Herren skall strida för er”

Professor Roberts Feldmanis, sommaren 1997. Foto: Magnus Olsson.

 Detta ord, hämtat från Andra Moseboken (2 Mos 14:14), är något som folken i Baltikum bokstavligt har fått erfara. Många i Lettland hävdar att deras frihet till stor del beror på Kyrkans frimodighet och trohet till Ordet och bekännelsen.

Idag är tron tillåten i Lettland och folket kämpar om att finna sin identitet, något som är svårt eftersom man har att kämpa emot influenser från västvärlden. Samtidigt fortsätter trons kamp, där bekännelsen till Kristus sätts på prov, om än under andra skepnader. I en intervju kommenterade den nu avlidne professor Roberts Feldmanis det andliga läget i Lettland: Det var på sätt och vis enklare förr, då visade sig fienden öppet. Idag har satan maskerat sig och på så vis blivit farligare. Prästen och professorn Roberts Emils Feldmanis (4 augusti 1910 - 28 maj 2002) fick med egna ögon se hur hans land och kyrka ockuperades, raserades och åter byggdes upp till ett fritt Lettland och en fri kyrka. En byggnadsprocess som han själv i högsta grad var delaktig i. Vi skall följa den lettiska kyrkans händelser genom att ta del av Feldmanis liv. I och med första världskriget kom Feldmanis som barn att flytta till olika platser inom Sovjetunionen. Det var först 1921 som hans familj kunde återvända till Lettland. Han började studera pedagogik vid universitet i Jelgava men insåg då att hans kallelse var en helt annan. Strax efter avslutade studier påbörjade han studier i teologi vid universitet i Riga. Det kom att bli en arbetsam period eftersom han dagtid arbetade i Jelgava och studerade om kvällarna i Riga. Detta är en princip som fortfarande gäller för präststuderande vid Lutherakademin idag. Feldmanis prästvigdes när han var 25 år gammal. Det var under denna tid krigsmolnen åter började skocka sig och Andra världskriget stod för dörren.
 

Riga domkyrka. Sommaren 1997, tagen från St. Petruskyrkans torn. Foto: Magnus Olsson.

 1940 ockuperades Lettland av de sovjetiska styrkorna och sensommaren samma år utropades sovjetrepubliken Lettland. I och med krigsutbrottet upphörde många kyrkliga aktiviteter. Feldmanis var vid den tiden kyrkoherde i Riga och sekreterare för Yttremissionen. Många präster från de stora församlingarna flydde utomlands. Prästbristen som uppstod blev en svår uppgift för kyrkan att lösa. Ärkebiskop Irbe tilldelade de kvarvarande nya platser och var mycket sträng emot de präster som återvände när den värsta krigsstormarna dragit förbi.

Roberts Feldmanis kom att få tjänst i Jesus-kyrkan i Riga. Även om han minns den tjänstetiden med glädje så kommentrar han den svåra situationen för församlingen: ”Nästan alla dagar var fyllda med begravningar. Åldringar som lämnats ensamma kvar när släktingarna flytt, tynade av och dog, som löven om hösten. Deras barn var långt borta och de kände sig ensamma och hotade..."

April 1950 blev Feldmanis arresterad. Först hölls han fången i KGB:s fängelse i Riga. Han kornen terar att Gud bevarade honom från grymhet och vanvett som andra fångar hade råkat ut för. Något som hjälpte honom genom förhören var att han inte hade något att dölja. Han hade aldrig tillhört något politiskt parti eller gruppering. Redan tidigare hade han varit kallad till förhör, det var i samband med ärkebiskopens arrestering. Nu kommenterade KGB att de fick fast ärkebiskopen utan Feldmanis hjälp...

Från Riga fördes Feldmanis till byn Jertsevo nära Vitahavskusten. Under de fyra år som han tillbringade i arbetslägret fick han konkret uppleva hur Gud tog sig an honom och beskyddade honom. Exempelvis kom han ifrån det mödosamma arbetet i skogen, som förmodligen hade bilvit hans undergång, genom en sjuksköterskas list och hjälp. Hon arrangerade så att Feldmanis blev sjukskriven och inte fick arbeta utomhus.

År 1954 fick Feldmanis återvända till Lettland. Han hade inget hem eller släktingar som kunde ta emot honom. Han tog sig till St Johannes kyrkan och prästen erbjöd honom husrum hemma hos sig. Samma kväll mötte han dåvarande ärkebiskopen Turss som erbjöd honom att återuppta sin tjänst som präst. På så sätt kom Feldmanis att åter tjänstgöra för kyrkan, även om myndigheterna försökte stoppa det. I ett brev till det statliga ämbetsverket för religions - och kulturärenden stod det att kyrkan inte behövde före detta fångar, sovjetförrädare och kriminella i sin tjänst.

Feldmanis fick tjänst i Katlakalns i utkanten av Riga samt en tjänst i Olaine. Trots svårigheter ekonomiskt och materiellt, lyckades fösamlingarna att renovera sina kyrkor.

Vid ett tillfälle (det var när hans kyrka i Olaine precis efter en renovering åter hade vandaliserats) frågade Feldmanis sig om det var värt och rätt att åter försöka genomföra en ny, dyr reperation. Han befann sig just då vid kyrkan när två främmande kvinnor kom fram till honom. De bad att få komma in och titta i kyrkan. Feldmanis ville först inte visa den förstörda kyrkan och nämnde något om att kyrkan höll på att renoveras. Till hans förvåning så uttryckte kvinnorna sin glädje över detta. En av dem sa: ”Så underbart! Det är ett fint arbele ni gör. Vi har just återvänt från Polen, där de renoverar kyrkor över hela landet. Vi försöker hjälpa vår präst så mycket vi kan, för vi renoverar också vår kyrka som bäst. Det är ju en helig plikt!”

På sin ålderdom, då han hade börjat fundera på att dra sig tillbaka, fick Feldmanis en ny kallelse. Han tilldelades tjänst i Gustav Adolfs-kyrkan i Mezparks, Riga. Det kom att bli starten för att bygga upp den förfallna lutherska kyrkan i Lettland. Till Feldmanis sökte sig många ungdomar, framförallt unga män. Många av dem är idag tjänstgörande präster. De talar om Feldmanis som en fader. För oss är dessa män kända som Feldmanis söner. Av honom fick de ta emot budskapet om frälsningen i Kristus, av honom fick de ta emot grunderna i Luthersk teologi. Nytt blod och ny kraft kom in i den kyrka som nu skulle byggas upp. Det är ett arbete som pågår ännu idag. Nya präster sänds ut genom fullföljd utbildning vid Lutherakademin, ett prästseminarium som prästen och professorn Feldmanis under sina sista tjänsteår fick vara med om att bygga upp.

Magnus Olsson* *

Kyrkoherde i Kärki och

Ergemes församlingar